7

TOPSHOP BABE, TOPSHOP TOPSHOP...

 
Som de flesta vet har jag alltid varit ett stort fan av TOPSHOP, hehe. Men denna butiken i London slår allt! Kär i den tror jag... :)
 
Allt på bilderna är från Topshop. Köpte detta plus lite till, hmmm...
(Ber om ursäkt för de dåliga mobilbilderna...)
Follow on Bloglovin
4

MINT ME

 
H&M, Bikbok, H&M. Cheap and niiiice! Yä? Yäää? HELL YÄÄÄ!
 
 
Follow on Bloglovin
8

There's a devil at your door.

 
 
 
Drog till Bournemouth(2 tim från London) och firade Amelia(från universitetet i Paris) comme Gatsby(150 pers och överlyx i hennes villa, say what) och lärde känna hennes vänner, spelade volleyboll och badade vid stranden med 25 grader i luften. Ja... detta var min midsommar. Menmen, var några dar i London först och strosade runt. Älskade så mycket att vara där själv, så 1 månad(början av aug)senare drog jag dit igen, nu 1 vecka. Bilden kanske ser rätt sorgsen och deppig ut, men för mig är den lycklig. Jag, ensam. London. Musik. Säkert The Doors eller Dylan... :)
Södemalm. Frukost innan jobbet. Tror sig leva i ett lugn fast verkligheten är exakt tvärtom. Lurar sig själv, så lätt så lätt. Den monotoma vardagen som man intalar sig själv att man trivs i. "Torsdags-öl! Lyx!" eh...
 
 
 
 
 
Det här inlägget kommer bi väldigt "privat" för att vara mig och min blogg. Men här ligger jag ensam i lägenheten. Sjuk och helt utmattad. Nostalgisk över mycket. Hinner liksom inte tänka i min vardag då den är så hektisk. Men nu ligger jag här och vill bara krama alla mina vänner. Pussa ihjäl min familj och ha alla runt om mig. Sen tänker jag lite för mycket på Paris och alla fantastiska människor som man har lärt känna runt om i världen - och som jag kanske faktiskt aldrig mer kommer att träffa igen - trots skype etc... Ja. Man försöker kämpa på. Tror att något man gör är av mening. Så fortsätter vi rulla runt i våra små bubblor. Hur vet vi ens att våra känslor är äkta? Fan, inte ens jag vet om det jag känner verkligen är det jag känner. Är det bara det jag vill känna? Det som majoriteten känner. Media/filmer/tidningar.... Deras känslor. Deras? Va? Det är ju inte äkta. De är inte av kött och blod. Hur kan man då låta anamma det beteendet? När det inte ens är äkta... Så fortsätter vi rulla runt i våra små bubblor. "SÅÅÅ lyckliga! Nejnej... vi ska inte klaga. Folk har det sämre. VI har ju ALLT VI KAN BE OM! Var glada nu barn. Tänk på barnen i Afrika. OCH tänk på hur lyckligt lottad du är. Klaga inte. Känn inte. Protestera inte. Reagera inte. Ifrågasätt inte. Var bara tacksam. "
 
Tacksamhet är inte att VETA att folk har det sämre ställt än en själv(psykiskt/fysiskt/socioekonomiskt...etc) utan att ANVÄNDA sin vetskap. Diskutera. Engagera sig. Utnyttja det. Att vara TACKSAM. Istället mår folk psykiskt dåligt över att de inte är "lyckligare" då de har "allt" - medan de som inte alls har "mycket" är "betydligt lyckligare". Folk förstår inte. Kopplar inte. Allt handlar bara om att vakna upp. Vakna ur. Vakna till. Du är inte en produkt, min vän. Det är då du låter dig utnyttjas. Då du ler, då livet är FANTASTISKT och det är då du nöjer dig med "en lyckad fredagsutgång med bästa vännerna, lite tacos på fredagar och en weekend-resa med flick/pojkvännen vartannat halv år där du spenderar för mycket pengar på onödig shopping. Sen fortsätter ditt liv så, fast i en annan utsträckning med idol-kvällar och thailand med familjen vartannat år över jul.  Jag säger inte att något av detta är fel. Men själva principen förstår de flesta nog. När jag skriver det här så känner jag mig fri. Jag vet inte var jag kommer att vara om 10 år, men jag vet var jag inte kommer att vara.
 
Älskade små och stora läsare. Jag vet att det är många som tar åt sig en hel del när jag skriver sånna här inlägg, men det enda jag vill säga till er nu är att inte tänka "okej, jag reser i 6 mån sen börjar jag plugga, sen kille, lägenhet, barn.." Eller " jag pluggar nu några år och sedan reser jag, sen.... etc etc" Sluta sluta. Du kan inte bestämma hur livet kommer att gå sin gång. Du måste bara vara närvarande och rocka skiten ur vardagen. Ha så kul som möjligt och hålla hårt i de kloka och sköna människorna du möter - var du än är - för du vet aldrig var du kommer att sluta(åh herregud börjar låta som en hemsk livscoach " DU VET ALDRIG VAR DU KOMMER ATT SLUTA! TA VARA PÅ DINA VÄNNER, DU KAN BEHÖVA DE NÄR DU SJÄLV LIGGER PÅ BOTTEN" kill me... haha sorry.).
 
Plugga, res, jobba.. Gör vad du vill och skit i ordningen eller samhällets krav, dina föräldars förhoppningar eller vad dina vänner gör. Du måste testa på saker, du måste släppa ditt lilla schema. För du blir inte lyckligare av att "bocka av" sånna saker. Det ska upplevas, kännas, vara jobbigt, vara underbart, vara hemskt, vara upp och ner... och FAN inte endast göras för att det måste.
 
Ja.. nu blev det en bibel ändå. Jag visste det....Kanske hjälper ngn stackars själ där ute iaf. Annars kul att läsa för mig om några år... Då är det jag som sitter på psyket för att jag inte gjort det jag velat i livet, haha nää fan hurni.. peppar peppar? ;) Glöm inte att en hel del i 20-års åldern har ångest/allmänt mår dåligt/övergrubblar, analyserar och övertänker på sånna här saker i livet. När du är äldre också, självklart - men då har du förhoppningsvis rest en hel del,bott i olika städer, pluggat några år, jobbat... gråtit och ställt sig upp igen. Då vet man att livet går vidare, och att livet blir riktigt bra tillslut! :D Åh, va jag vill vara i 30-40 års åldern? Haft den känslan sen jag var liten...Sjukt kanske när jag tänker efter...
 
Nu somnar jag. Så otroligt dåligt skrivet.. Mina ordval och meningsuppbyggnad... Men som sagt - livet går vidare! Inte sant? :)
 
 
Vad du än gör, vilka du än möter, hur ditt liv utformar sig..
Glöm aldrig att du alltid är ensam. Alla är ensamma. Så möt dig själv, för guds skull.
Det kommer få dig att inse hur sårbar, känslig och utbytbar du är.
Ja, det kommer klinga så sorgset hur ensam du är. Som när jag bodde i Paris.
Det spelar ingen roll hur många jag lärde känna... hur fantastiskt det var.
Jag kom aldrig ifrån hur ensam jag var. Att jag inte var någon speciell.
Hur många nätter jag bara låg och grät, sjukaste är att det var då jag var lyckligast.
Sanningen före.Sen inser du hur alla andra känner... exakt.. samma...sak.
Tomlöshet. Där möts ni.
Var inte rädd för ensamheten, då det bara är där som du möter dina likasinnade.
Så ge allt och rocka ditt liv och kör på. Stanna inte.
Nej... ge aldrig,  aldrig upp. Ok? Deal. Kick it!
 
Follow on Bloglovin