Jag har kommit till den punkten där jag inte ens orkar bry mig. Från och med nu ska jag bara vara med de personerna jag älskar, de jag inte trivs med ska jag fortsätta vara mig själv med och snäll - med bara att vara respektfull och trevlig. Jag har svårt att öppna mig för folk som tror andra saker om mig, som inte känner mig. Sen de som fått mig, de kan jag inte sluta öppna upp mig för.. Tror jag fäster mig för mycket för de jag älskar. Sen skulle jag dö om de lämnade mig. Just för jag älskar de så. Just för att jag skulle klara mig med att bara ha bästa vänner och ingen kille.

 

Många mail jag får är oftast frågor om hur jag "alltid kan vara så glad och lycklig, och att mina vänner ska va glada att de har mig". Men det ni inte tänkt på är att jag har världens finaste vänner, som jag tackar varje dag att de finns där för mig. Jag skulle aldrig ha sån bra relation till mina närmaste om vi inte vore så ärliga mot varandra. Jag tycker det viktigaste är att man alltid är sig själv mot alla, älskar varandra och vill den andra väl. Att man respekterar varandra och alltid är ett team, även om man inte alltid håller med varandra. Livet är för kort för att inte ge kärlek, och man kan aldrig ge för mycket. Aldrig! Fanny har lärt mig att skita i andra, och verkligen va sig själv. Anna har lärt mig att alltid ge kärlek, och att alltid se alla med kärlek. Denice har lärt mig att allting löser sig och att alltid vara glad. Och Bella, som ärligt älskar en och ger så mycket att man vill dö.

Det är inte jag som är "underbar", det är mina vänner. Som visar deras kärlek till mig så mycket att jag bara måste ge dubbelt tillbaka. Jag är så kär i er, mina underbara vänner. Ni har visat så många gånger er kärlek till mig, så ni har mig så hårt, ni äger mig kära vänner. Ni äger mitt hjärta.♥