(Åh, den vise mannen Louise talar.. Nej men jag hoppas ni inte tänker"åh louise tror hon vet och kan allt", men om ni gör det så bryr jag mig inte ett skit, orkar inte analysera det faktiskt! Säger det till er som vill ha svar på detta. Ni andra kan gå ut från bloggen.)

En otroligt osäker Louise i 7:an, 14 år. Var  bästa vän med Paow sexan och sjuan, hon sa att hon var med mig för hon tyckte jag "var cool och hade snygga kläder",och ja.. det var väl så det var.. Ingen brydde sig om min personlighet eller vem jag var, ingen gillade MIG bara mitt smink,kläder, etc etc. Jag fick folk att "bli fjortisar"(vilket jag skäms över), speciellt Paow..Hängde BARA på grönalund och Elverket och sket i skolan för det mesta..... Det enda jag brydde mig om var att va ÖVERALLT och vara populär, vara snyggast, ha flest kläder, ha fjällräven och allt det där.. Jag  kände i princip "alla", men jag kände mig aldrig ensamare än jag gjorde under denna period.

Bytte skola i 8;an där jag insåg att folk gillade mig för min personlighet. Men var ändå otroligt intresserad av yta, som kanske syns på bilden.. Var alltid brun, hade långt och plattad hår. Ville synas, som alla andra..(Bilden är från första dagen i 9;an dock)

Fått frågor om hur jag var och hur man ska göra för att inte tänka på vad andra tycker etc.

Jag kommer inte skriva hur viktigt det är att vara sig själv, att man ska skita i vad andra tycker eller gå igenom alla faser jag varit i mitt liv, för det kommer ni ändå att glömma såfort ni stängt ner min blogg. Ni kommer tycka " åh, va bra skrivet", men ni kommer knappast ta åt er. Därför säger jag det jag vill få fram såhär istället: Under hela ditt liv kommer du att förändras, och det i och med att du träffar nya människor, byter skola/klass, möter nya människor, reser, det händer något med din familj/släkt, erfarenheter, sinnesintryck etc... Alla människor går igenom olika faser, vissa är bara kvar längre i de än andra. Vissa stannar kvar, vissa går vidare. Vissa får positiv respons på sin personlighet, vissa får kämpa vidare och andra låter sig tryckas ner.

Ni kommer alltid, dagligen att mötas av påhopp, folk som är avundsjuka - inte för det ni har materiellt, utan för att ni vågar vara er själva, er riktiga personlighet. Och det är det ENDA och VIKTIGASTE vapnet ni någonsin kommer att ha. Som ALLTID kommer att vara med er, var ni än går och hur länge ni än lever. Din personlighet kommer att ändras, likaså ditt liv. Så bara du fortsätter ha kvar frihets och kärlekskänslan, att du är fri att göra precis VAD SOM HELST. Att det är DU SJÄLV SOM STYR DITT LIV, ingen annan. Att du respekterar och accepterar folk som inte tycker som du eller är som du.

Ni som frågat mig om jag alltid haft så bra självförtroende, om jag alltid varit så glad, om jag alltid varit så lycklig. Och för det första så måste jag säga till alla er.... Ingen har ett självförtroende som är på topp, ingen är alltid glad, och ingen är alltid lycklig. Jag är, precis som er, individer som kämpar för att få kärlek, åtminstonde av någon. Jag tvivlar och jag är osäker, jag kan skrika inombords för jag känner mig så ensam ibland, att det känns som verkligen ingen, ingen vill än väl. Även om visst, kolla louise har många kompisar hon ser ju alltid glad ut, hon är social, hon skiter i vad folk tycker... Men betyder det att jag inte har känslor? Att jag inte kan känna mig som världens sämsta person? I och med att jag byggt upp allt det som jag älskar i mitt liv, så har det bidragit till att jag struntat i mig själv. Jag är så otroligt känslosam mot folk jag älskar, och jag börjar älska människor så otroligt lätt. Det är min stora fasa. Jag kan ligga och gråta eller krama ihjäl min kudde för att det känns som jag alltid, alltid älskar människor så mycket mer än de älskar mig. Jag vill gå under jorden när människor inte förstår det, och jag vet, jag vet att det mest är mitt fel, för jag flyr från allt för jag är så rädd att fastna ordentligt och att folk ska sedan skita i mig. Det är därför jag har så otroligt svårt att se mig själv bästa vän med folk som jag... inte alls har samma vänskap med som tex Fanny, Bella och Anna. För dessa människor känner mig på ett så djupt plan så jag inte vet hur någon ska kunna lära känna mig så bra.

Jag har varit så otroligt osäker, men jag har aldrig låtit någon ändra mitt sätt att vara eller min personlighet, den genomgår varenda fas och period jag är i. Och det är det viktigaste. Jag kan inte säga det bättre. Kämpa på, kämpa på, kämpa på. Tänk inte att "som det är precis idag, kommer det vara resten av mitt liv". Ni förståååår inte hur mycket allt ändras, hur lätt folk glömmer, hur snabbt folk kan förändras, hur snabbt folk kan skita i dig och byta ut dig, hur snabbt allt sker. Men när man är ung, så betyder varje dag, varje timme, varje minut och varje sekund allt för en. Framtiden är som bortblåst och det realistiska finns inte ens med. Men ju äldre ni blir, ju äldre ni blir, ju mer kommer ni inse hur vackert livet är, hur vi alla utvecklas tillsammans.

Men det största som har förändrat mig, som har pushat mig, som har fått mig att förstå, som har gång på gång visat för mig att man inte ska ändra sig för andra vill det,som jag hör varje dag - det är alla olika platser, länder, städer, när jag bott hos mamma 2 veckor, när jag sedan bor hos pappa 2 veckor, när jag haft olika familjer både på pappas och mammas sida, då jag haft olika syskon, då jag flyttat jag vet inte hur många ggr, bytt skolor, då jag rest till Kina, Afrika, Jordanien, runt i Europa och mött underbara människor. Jag har tvingats att anpassa mig så otroligt mycket i mitt liv. Jag har alltid haft 2 familjer, 2 olika släkter, jag har alltid haft bästa kompisar i skolan, och utanför skolan. Jag har alltid, alltid flera olika utgångar och olika personer. Detta har på riktigt fått mig att stanna kvar och klamra mig fast, att vara den jag är. Och det kommer jag vara, ända fram tills jag dör! AMEN!! HAHA :D

En annan person som lider av samma problem som jag. Alltså övermycket energi, bryr sig inte ett skit vad andra tycker och är otroligt jobbig, krävande och precis allt som jag är(vi kompletterar varandra alltså väldigt bra) är Fanny, min mongounge. Vi kommer alltid känna oss utstötta ur samhället, alltid ha många tjejer som HATAR oss, få bitchblickar, höra skitsnack om oss. Men det är rätt kul när man inte bryr sig :D  Dock kommer vi inte ha ett liv och sluta upp med 72 katter ist för en man, men äh, det löser vi sen.