Supergod middag hos min man fanny igår, proppade i oss glass och hallon, kollade på film... Drack 10 koppar te(ÄLSKAR te, bästa jag vet hehe. ååh FAN va intressant, berätta mer gumman :p) kom nyss hem. Måste sätta igång med en uppsats om konflikten israel-palestina jag MÅSTE ha MVG på. NU kör vi!

Stod i spöregnet och väntade minst 20 min på tåget, hade tunna tygskor och min lilla skinnjacka, såklart... Men iallafall, fan va skönt det var. Helt grått och tråkigt, men att känna regndropparna rinna ner för mitt ansikte medan jag lyssnade på för hög musik i hörlurarna och kände mig så jäkla fri, även fast jag gråter i min kudde om nätterna eller känner hur det sticker i mitt hjärta varje dag. Så är allt, så jävla bra. Jag lever, jag är fri, och jag gör vad tusan jag vill. Allt som sker nu gör mig bara starkare. Livet. Jag är kär i livet.

Skillnaden på mig när jag var mindre är så otroligt stor men också precis likadan. När jag var mindre så var jag så otroligt orolig hela tiden, tänkte att ingen älskade mig. Hur mkt min familj än visade det eller mina vänner, så trodde jag alltid att jag var mycket sämre, och att jag inte var värt något. Jag drömde om att ingen ville ha mig, att jag var det sämsta. Men senare år har jag insett att allt handlar om hur man tänker själv och ser saker och ting. Det är jag själv som bestämmer om jag ska må bra eller inte. Jag kan inte lägga allt i alla andras händer hela tiden. Vi blir varken bättre eller sämre när vi blir gamla, men vi blir oss själva.

Jag kan bli så otroligt förbannad och upprörd när jag ser att folk ändrar sitt beteende eller stänger inne sin riktiga personlighet, stänger inne de själva för att de tänker att alla kommer döma en, BARA för att jag också varit där. Det gör man väl nu med, klart man tänker på vad andra tänker om en, det för jag för ofta. Men jag ändrar mig inte, jag låter ingen stjäla min energi, klart folk vill se en sjunka, människan är egoistisk. Men låt inte andra påverka dig negativt, livet är för kort det för det. Gå med folk som vill dig väl. Ge de allt du har och du kommer få tillbaka. Och jag förstår om många kanske tkr jag överdriver, men jag kokar inom mig, jag klarar inte av det. Jag önskar bara att alla var sig själva, jag önskar verkligen det.

Ett exempel när jag var liten var att jag alltid tänkte det bästa om allt, sen när någon var falsk eller felade, så var jag så otroligt långsint(värsta egenskapen hej här kommer jag), det var som om jag begravde mig för det alla andra gjorde fel. Mådde så otroligt dåligt, jag som älskat de allt jag kunde, så bara svek de mig. Jag kunde inte förstå andra, jag orkade verkligen inte att ju mer jag vat mig själv desto mer skitsnack blev det. Men jag tänkte inte alls på att jag kanske också svek, hur var jag mot andra? Jag tänkte BARA på alla andra, jag var ingen, jag syntes inte. men det var precis det jag gjorde, hela tiden, utan att jag ville det eller tänkte på det. Jag är likadan idag med att jag överanalyserar allt, övertänker och får så mycket skuld och mår så dåligt, innerst inne. Jag är överkänslig och har alltid varit, men skillnaden nu som gör att jag känner mig så lycklig och fri, att jag kan vara mig själv och att jag skiter fullkomligt i om folk hatar det - är att jag började få perspektiv på saker och ting. Jag började resa, började inse att bara man är ärlig mot sig själv så klarar man sig. Ni vet att jag kan skriva flera timmar till, men jag slutar här. Skriver för mig själv och för er som tycker att det hjälper, ni andra behöver verkligen inte läsa, kan bläddra ner eller gå ut från bloggen.

Ni har alltid ett eget, fritt val. Det har jag med. Och därför ska jag lära mig att inte sätta mig in i allas liv så otorligt mycket, visst en sak att jag tycker det är kul och att det är så mycket intressantare än mitt - men det bryter ner en om man bara tänker på allas liv och stänger ute sitt eget. Vems liv lever jag då? Folk kan klaga på mig, det gör inte mig något. Folk kan snacka skit om mig, det är deras ensak, folk kan ljuga för mig, visst. Det gör vi alla. Men det jag inte gör är att döma, jag kan skrika på folk, bråka med de, försöka diskutera med de, inte alls hålla med de - men jag dömer de fan inte.

Jag tänker och har alltid tänkt att jag står helt själv i världen, var jag än kollar mig om så känner jag mig helt själv. Letar efter någon som kan rädda mig från allt, flyga bort med mig och bara vara fri. Men det jag insett är att jag bara kan göra det - helt själv.