Även fast vi går i samma klass, är varje dag efter skolan, ringer varandra såfort vi inte är med varandra så får vi aldrig nog på varandra(inte jag iaf, hehehehhe). Det är sjukt när man väl inser det själv. Som vi gång på gång säger till varandra - "fan va sjuka vi är? vad fan är det med oss? gråter av lycka för vi ses igen, från att ha varit borta i vad...? 1 timme från varandra?" men ingen kan kontrollera det(fan alltså, höhö).. Och det blir bara större och större för varje dag. Nu ligger du bredvid mig och sover och jag vill bara hoppa ner och krama dig, hålla om dig, säga att du är värd de bästa personerna och det bästa i livet, min lilla gris!!!

Även fast 90% av våran vänskap har bestått att vi gråtit i varandras famnar, kännt oss svikna eller bara skrikit av ilska, så är det JUST DET som byggt upp att vi ler och är lyckliga över minsta sak. Vi har varandra och vi kämpar tsm, mår den andra bra, mår den ena bra.  Vi har flytt och vi har haft skuld, vi har gråtit och vi har velat gå under - men vi har alltid, alltid kännt precis likadant. Och det har jag aldrig gjort med någon människa i hela mitt liv. Jag trodde aldrig att vi skulle vara så lika, men på insidan, på bristerna, på djupet - så fann vi varandra.