Warm me up and breath with me
Jag glömmer bort mig själv hela tiden, utan att jag tänker på det så måste jag alltid göra massa saker hela tiden. Bokar in flera kompisar på samma dag för jag inte vill ha en ledig timme, för jag helt enkelt inte klarar av att inte göra någonting. Jag tror jag klarar allt och kan träffa alla, tror jag hinner med allt, jag älskar ju att vara många och att träffa mina vänner.
Men när jag tänker efter så är jag riktigt lycklig där när jag ligger helt själv på landet i gräsmattan och kollar upp mot himlen och ser en hel ny värld. När jag ligger i havet och känner hur jag sjunker mer och mer för varje andetag jag tar. När jag är ute och springer och ökar takten för varje vindpust som trycks starkare mot mina kinder, vägen tar aldrig slut och det finns inget mål, bara att springa bort från det hemska, jobbiga och det som gör ont. När jag går till djupt in i skogen hos pappa och lägger mig ner bland alla barr och pinnar, andas in den härliga luften och tänker på precis ingenting.
Ni alla människor tror att jag är superlycklig och yada yada för jag har "så många kompisar", kompisar? Vem fan är min kompis? Egentligen? Ni tror jag är så glad för att "jag syns", jag har en blogg, galen i fb etc. Ni tror att jag skiter i andra och bara tänker på mig själv. Men vet ni vad det hemskaste är? Det är att vara lycklig och vilja allas bästa, men ständigt ha i tankarna att INGEN vill det bästa för mig. INGEN kan kolla på mig och säga att de älskar mig och verkligen mena det. DET brottas jag med varje dag, och jag förstår inte vad jag gör för fel. DET är varför jag kan gråta mig till sömns på nätterna, när jag till slut somnar. DET är varför jag kan springa flera timmar utan att bry mig hur ont det gör i mitt bröst eller hur trött jag är. Jag är så ensam. Jag hittade nyss min dagbok från när jag var 13 år, där jag skrivit hur dålig jag mådde över att jag var så glad och lycklig, men att alla fortsatte trycka ner mig och försöka hitta fel på mig. Och när de hittat de så borrar de in sig så djupt och bara slår ner en till minsta möjliga beståndsdel. Jag skrev att det inte kändes som ngn ville mig väl, och att alla bara brydde sig om mina kläder och att jag "var någon", och det gör så jävla ont att läsa det,att jag alltid fått skuldkänslor för jag är lycklig. Att jag alltid innerst inne vill mörda mig själv för jag är så lycklig, varför ska det vara så? Det suger.
Skulle vilja ha någon som håller om mig, för jag orkar snart inte mer. Resa får mig att fly, andas, springa, vilja dö av lycka. Folk som inte stör sig på den man är, utan uppskattar en - men främst av allt vågar visa det. Jag saknar Paris, trots att jag i princip sitter varje dag och skypear med de, så dör jag inombords när jag ser deras leenden, speciellt L och A. Jag önskar det vore så lätt...
Ville bara skriva det, tro mig jag vill också mörda mig själv som ni vill med mig. Men jag har insett att jag alltid kommer att vara jag, att jag aldrig kommer ändra på mig för folk vill det och att jag kommer försvinna från er snabbare än ni tror. Det är bara några månader kvar, sen kommer friheten. Då slipper ni mig, och jag er :D
You can hate me, I don't care. But remember, I at least loved honestly thorugh my hole life. Jag var alltid mig själv och sket i vad andra tyckte om mig. Jag kände mig fri varje dag. Jag gjorde precis det JAG ville. What did you do?
Stanna upp, tänk efter, gör sen vad fan du vill
:(
fan va snygg tjejen
du har alltid hjälpt mig så mkt, louise du är den bästa bloggaren<3
Fyfan, tårarna började rinna där. Tror jag känner igen mig på många sätt i det du skrev! Vet inte vad jag ska säga, blev lite speechless där! Dina ord träffade rakt i mitt jävla hjärta som slår på mitt sätt, trots att många inte förstår mig. Folk som ser ner på mig och tycker synd om mig för att jag är ett sånt retard. Vad de inte fattar är att jag VILL vara som jag är. Att jag ÄR mig själv. Att jag är LYCKLIG över att vara jag. Och att jag hellre är ett retard än att bli en av dem som bara bryr som om uppmärksamhet av andra. I don't give a shit about that. I'm just me. Nu ska jag gå ut och brinna upp lite, och vara så lycklig man bara kan vara om man ät sig själv. Allting kommer bli bra! Allt löser sig, stå ut och kämpa till skolan är över! Jag har mer än ett och et halvt år kvar, men jag SKA klara det. Ingen ska få trycka ner mig. Inte dig. Inte oss. Bara de som är sig själva är starka nog att klara sig genom livet och vara lyckliga! <3
Jag grter. inte tänkt på det där.
Du. är så jävla fin människa. Jag är lycklig att du finns för alla oss.
Tack Louise Carlstedt
Säger det jag sagt förut! Fan vad du är cool. Alltså, vem fan bryr sig om vad folk tycker o tänker om en. Hoppas du hittar dig själv bättre och börjar må bra! Du är fan värd det. Ta hand om dig.
åh vad härlig den andrasista bilden är!
Jag förstår inte riktigt, vilka är dina jävla haters?? Är folk taskiga mot dig i verkliga livet? För jag har aldrig sett någon som kommenterar taskigt mot dig här på bloggen! Om det är folk i verkliga livet som säger elaka saker om dig så förtjänar dem stryk!! Annars tänker jag mycket på karma, de kommer få igen det!
hej Louise! har läst din blogg ganska länge nu, kanske ett år? eller mer än så? men jag måste bara säga! du har blivit så mycket bättre! asså din blogg har alltid varit bra för annars skulle jag ju inte följt den men asså just nu allt det skriver om! jag bara älskar det. för även om jag inte känner dig eller inte har träffat dig någon gång så känns det ju som det. för du är så öppen och ärlig! o jag bara önska att alla kunde vara lite mer som du. dina texter är vackra på ett alldeles speciellt sätt. o jag hoppas du vet att du är det också! kram från en trogen läsare!
Louise-sluta tänka, du duger ändå.
hur är det med dig egentligen? :/
du är en så fin människa, du borde inte känna så här. Skit i allt, it's your life, you have to live it bright !:)
vadå slipper dig? säg inte att du tänker sluta blogga? louise du har stöttat mig och fått mig att hitta tillbaka när jag trodde att det var kört. jag önskar så otroligt mycket att jag hade turen att få vara din vänså jag kunde ge tillbaka lite av det jag fått. din blogg är så ärlig, så uppriktigt. en väckarklocka. gör vad fan du vill, det är inte svårare än så. tusen tack, tuuseeen tack. jag älskar din blogg och du har verkligen förmågan att få en människa att le!
va med i dagens blogg! :)
kämpa kämpa kämpa! Jag stannade på din blogg här idag för jag har kommit in i en svacka då jag känner exakt som dig, jag vill bara vara fri och leva! men det känns som alla hatar en själv... Men jag ska försöka kämpa så mycket jag kan exakt som jag vet att du ska göra. Det känns som man inte riktigt räcker till... Kämpa på nu! <3
Oj, shit, känns precis som om du va jag när du vart 13 år, jag är 13 år och kämpar så jäkla hårt för att någon ska se mig och framför allt älska mig, men jag förstår inte vad folk tycker är så sjukt fel på mig. jag har en dagbok och skriver i din så att jag gråtre varje kväll, att folk kan vara lyckliga genom att trycka ner andra...<3
Men vet ni vad det hemskaste är? Det är att vara lycklig och vilja allas bästa, men ständigt ha i tankarna att INGEN vill det bästa för mig.
så jäääääääääääävla sant, fyfan vad sant. Du är grym louise, bajsa ner på dom andra.
Ibland är livet så rolit, vi har kvar de saker/människor som bara förstör för oss. Vi vet att vi måste let go of them men ändå fortsätter vi. Funnylife....
Men kämpa på, du är bäst. Förebild numero uno!
håller med C där, det låter hemskt. jag har också känt så men gör det inte längre. för jag har hittat de som vill det för mig med. men jag älskar att du kämpar, att du står för den du är. det borde finnas fler som du. och det värsta är att folk inte tillåter dig vara lycklig och glad, vad fan är det för folk? vad är deras fel. du är så bra vännen, känner inte dig och de är första gången jag kommenterar här men du har något jag gillar. du har DET! även om vi läsare inte känner dig så känner vi MED dig. vi tror på dig, och att fler i verkligheten kommer fatta att de ska göra det med.
ta hand om dig, och svara gärna i min blogg. skulle bli superglad! puss
