När du har mer än du tror att du behöver för att vara lycklig, behöver du mer plats. Låt mig resa tills jag känner att jag är fri - bara med hjälp av mina egna händer och mitt huvud.


Godmorogooon allihopa! Sitter på mitt golv och funderar exakt var lilla jag vill resa. Anna gick nyss och jag ska åka till pappa och fortsätta packa ihop lägenheten, jag är fortfarande sjuk och det suger :p Men ut ikväll blir det, får trycka i mig vitlök och ingefära.. I'll fight! :D Hehe. Nu måste jag kuuta till pappsen!! Hjäälp. Hoppas ni mår superbra iallafall :')

Jag och min yngsta syster Leticia igår. Det finns ingen finare liten varelse på denna jord, jag gråter bara jag ser henne. Hon är så otroligt glad och skrattar åt allt fast hon bara är några månader, helt sjukt. Hon är så lugn och söt så jag man är rädd att hon kommer falla sönder av alla kramar man ger henne.

 

Förlåt om jag inte hat bloggat aktivt, men min familj flyttar från miiiig till Brasilien och jag vill inget annat än att vara med de hela tiden(inte så konstigt kanske haha) Vi packar ner hela lägenheten och det är full rulle här i våran lilla lägenhet! Hela mitt rum är klart nu iaf, puh. Helt tomt :O Vi har mindre än 2 veckor med varandra innan de flyttar, det ska jag ta till vara på.

 

Så, nu vet ni som mailat mig. Kraaaam! :D

 

I won't remember the words that you said
A clouded mind and heavy heart
But I know I will have a new start

Throw in your hopes on fire
But you know your desire
I don't hold a glass over the flame
Don't let your heart grow cold
I will call you by name
I will share your road

 

Hold me fast, Hold me fast
Cuz I'm a hopeless wanderer

I will learn to love the sky I wander
The sky I wander

 

Hur kan ett band ständigt sjunga ens egna tankar? Sen är det omöjligt att inte gråta från 2.45.

Studentrummet i Paris. Eh ja, jag gick upp 7 kg under dessa 2 veckor... Aldrig ätit så mycket i hela mitt liv, kommer ihåg hur jag verkligen kunde länsa tallrik efter tallrik för de som inte orkade äta upp? Herregud, haha :D

 

Det jag ville säga till er, kära läsare. Det är egentligen riktigt mycket, men okej.. Senaste tiden har jag verkligen förändrat mitt liv. Inget annat än mina planer efter studenten är väsentligt längre. 5 månader och 4 dagar kvar. Jag vill klippa alla mina kreditkort( eh okej har ett hehe), slänga min mobil(eh okej den blev stulen igår) men ni fattar vinken? Jag vill resa helt själv. Jag vill flytta till en främmande stad, ett främmande land helt själv. Jag vill bergsklättra och vandra flera mil, vill känna mig så pank att jag måste jag vet inte vad. Jag vill ut från samhället. Vi tror oss alltid vilja ha mer än vi har, och inte förens vi har allt så tror vi att vi kommer bli lyckliga. Ja, man tror att lyckan handlar om att alltid ha max av allt materiellt eller saker som ser bra ut i andras ögon.Sen går det runt och runt liknande ett hamsterhjul. Och det jag insett är att jag inte klarar av att leva som jag gör. Visst, jag har askul.. älskar mina vänner, min familj, är glad. Men det är just därför jag får nog. Jag har det "så bra", åh, sen resa lite.. plugga lite.. utbilda mig.. Träffa någon.. skaffa familj.. POFF. Nej, jag vill tusan utmana mig själv. Sätta mig själv på prov och förstå att jag.kan.göra.precis.vad.jag.vill. Jag kan åka precis var jag vill, bli vem jag än vill bli och göra vad jag än vill göra. Okej ... nu ska jag hålla tyst hehe. Ska jobba imorgon 10-19 måste nog .. sova inatt iaf. Hehe. Hare bra och skippa läs allt, jag måste bara skriva av mig, like always. Åååh djupa Louise är i farten ojojoj!!!! Alltså, haha min mage, hejdåå!!!!

 

Pinch me
Is this real
This feeling of release
I’m floating in heaven
In my own dreams
Feeling so free
Feeling so FREE

 

JAG FINNER INGA ORD. LIVET. DET ÄR SÅ OTROLIGT. OTROLIGT. OTROLIGT. BRA.

• Taggad på att jobba imorgon och i veckan!!!!!! :D
• Umgås med min fina familj
• Vara LEDIG! :D
• Är med i en tävling där man kan vinna en resa och hoppas på att jag vinner, *peppar peppar ta i trä* -.-
• B-R-A-S-I-L-I-E-N  om mindre 6 månader!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! HOPPAR OMKRING AV TAAAAGG!!!!!!!!
• STUDENTEN OM MINDRE ÄN 6 MÅNADER!!!!!!!! FRIHET!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! FRIHEEEEEET! :D :D :D

Även fast saker suger, människor är idiotiska, jag själv är cp och störd och helt koko, världen är upp och ner, människor är avundsjuka på folk, sura och otroligt onödigt otrevliga etc etc etc(kan säga 1000 hemska saker) ... så

Älskar jag livet. jag älskar livet jag älskar livet jag älskar livet jag älskar livet jag älskar livet jag älskar livet jag älskar livet jag älskar livet jag älskar livet jag älskar livet jag älskar livet jag älskar livet jag älskar livet jag älskar livet. För jag är fri, ingen kan styra mig och jag är fri. Jag är fri. Och jag älskar livet. Jag ska gifta mig med det. Även fast jag aldrig ska gifta mig. OM jag gör det, så ska det bli på en elefant där ingen ser mig och min coola man.

 

Okej nu ska jag ut igen. ÅH GUD VA INTRESSANT! :) Gumman går du ut? Näää?
Hejdå
Men gå rå
-.-

Mamma berättade om när jag var 10 år. Hur en person vi känner satt och beklagade sig och var sur och arg över precis allt - ni vet när man inte kan se nått positivt? Som alla känner ibland? Min mamma ville bara strypa personen för allt den sa, men jag började säga snälla saker till personen. Personen började vrida och vända sig, men fortsatte att klaga. Jag sa till slut att den var bäst. Personen började mjukna upp lite, men ändå med vreden inom sig. Sen hade jag satt mig i personens knä och viskat i örat " Jag älskar dig" och sen hade mamma frågat mig hur jag kunde  klara av att säga allt det till den personen, och det jag svarade var " Men mamma, jag vet att hon är snäll och vill väl, innerst inne".

När mamma berättade det så satt jag bara tyst. Ja, så har jag alltid försökt att agera mot folk. Men sen tänkte jag på att många väljer att döma mig så lätt, och har hela mitt gjort liv gjort det. Jag vänder andra kinden till, men det har alltid funnits där.  Folk dömer från ytan, ja det gör jag med. Men det är så otroligt farligt att fastna i ens egna bild av en människa, att alltid utgå från hur man tror personen är. Det känns som folk aldrig kramar mig, säger bra saker till mig eller peppar mig, och det gör så ont - för hur stark man än är så klarar man ingenting själv. "No man is an island" Men JAG ska inte skylla på någon, för jag har aldrig kunna ta åt mig att komplimanger och jag har aldrig förväntat mig att jag ska få höra bra kritik. Och det känns nu, jag förstår att alla människor bör höra sånt.

Man brukar säga att de unga lever på framtiden, äldre på minnen. Det får man väl göra, kämpa på och aldrig ge upp. Bara se frammåt.  Hur ensam man känner sig och hur sviken man än känner sig. Inte bara av människor, för det gör alla jämt och ständigt, du också utan att du tänker på det - men sviken på världen. Var det inte bättre än så här?

Jag är ensam. Jag är rädd. Jag är känslig. Men jag är fri, jag är glad och jag har inga förväntningar förutom ärligheten och sanningen. Och vet ni vad? Jag har precis hela världen i mina händer. Det får mig att le även fast jag är helt tom. Det får mig att skratta fast jag vill gråta. Det får mig att förstå när jag bara vill sluta tänka. Det får mig att vilja leva när jag egentligen vill ge upp hela livet och falla in och dö. ♥

Jag har redan skrivit tusen texter om hur fri ni egentligen borde känna er.. skulle kunna babbla på i flera timmar nu med men det enda jag kan säga är...

"When you want more than you have, you think you need,
and when you think more then you want, your thoughts begin to bleed.
I think I need to find a bigger place..
cause when you have more than you think, you need more space."

Inte bloggat sen Israel för att den resan påverkade mig så otroligt mycket. Jag har inte landat än känns det som.. Resan betydde så otroligt mycket för mig, att ha fullspäckat schema varje dag med min lilla morbror som jobbar inom EU med politiska turer, hälsa på alla hans vänner som varit med om krig, åka runt i alla olika städer och att få se så mycket.. Det var så otroligt hemskt men det gav mig så mycket. Jag har sen jag var i Sydafrika i den lilla fattiga byn och dansade med alla små barn där förstått hur bra man har det i Sverige.. Ja.. Men det jag lärde mig i Israel var att det är så hemskt att vissa människor ska få vara med om krig och svält, aldrig kunna få känna trygghet eller kärlek - det får mig att gråta hela nätterna.. Det är en sån otroligt öm punkt för mig, jag kan inte få in i min hjärna hur man inte kan vilja allas bästa. Hur man inte kan vilja ge lite till folk, så att alla skall kunna få en chans till ett litet bättre liv? För de hemska händelserna, krig, dödsfall, misshandel, våldtäkt, inget av det går att ersätta med pengar. Men en gnutta kärlek kan förändra så otroligt för människor som har råkat ut för något av detta, som råkat bli samhällets offer. Känna att de inte är ensamma, att det faktiskt iallafall finns någon som bryr sig.

Jag har alltid velat arbeta med att hjälpa människor, och inser att jag verkligen inte vill jobba inom ett politiskt parti,  (bara ett exempel)- jag vill hjälpa folk runt i hela världen, resa, möta nya människor och kulturer jämt och ständigt. Jag vill inte vara i Sverige utan jag vill ut, ut härifrån, från våra små problem, från våra små partiproblem där folk tjaffsar om man är för moderaterna eller socialdemokraterna, jag orkar inte ha diskussioner som inte leder någon vart - för det enda du behöver fråga dig själv är vad dina grundtankar är. Jag tycker inte att något parti som finns i Sverige är bra, men mina tankar, som är att alla ska ha rätt till deras egen frihet, att alla skall kunna få rätt till vård, att alla skall kunna få gå i skolan gratis, att även de som inte tjänar hur mkt som helst skall kunna läsa det de vill och kunna bli läkare, om de nu vill det. Jag vill att alla ska kunna ha chansen till ett bra liv, och de där småextra pengarna som är några hundra skall inte styra oss och förhindra någon annans frihet.  Jag står upp för att jag tror att det bästa samhället blir när vi alla samarbetar tillsammans, där vi hjälper de som kanske råkat ur för en sjukdom, där vi hjälper barn som förlorat sina föräldrar, där vi ser alla i samhället och inte bara några få.

Jag tror faktiskt det enda som får folk att verkligen förstå är om man sett hur folk verkligen kan leva under usla förhållanden, om man känner någon som gör det eller om man själv kanske har gjort/gör det. För jag tror att alla människor har ett stort hjärta och känner sympati, inte förens du får ta del av det av någon och märker hur lite du skulle behöva göra för att de ska få det så otroligt mycket bättre, hur mycket ditt leende kan smitta av sig, hur mycket ett stöd kan betyda, hur mkt en kram betyder. Då förstår man.

Våran frihet är endast när någon annan frihet startar. Jag vet vad jag tycker och tänker, och genom det skall jag ut i världen, genom det skall jag resa ensam runt i världen och se vad jag finner och vad som kommer att hända. Många kanske undrar vad det är jag flyr ifrån, och jag frågar er precis samma sak. Fly inte från sanningen, fly inte från verkligheten. Lev i nuet. Lev, njut, älska, gråt, våga må dåligt. Våga skrika och våga känna dig usel och sämst. För man kommer alltid ha motgångar i livet, man kommer alltid att kämpa. Ta de som nu lever i krig. Ta de som kämpar för att få mat över dagen, ta de som förlorat sin förälder eller kanske deras syskon. Ta de som blir mobbade. Allting kommer att bli bättre bara man inte ger upp. Jag blundar inte inför verkligheten, jag vill inte leva i en lögn. Jag mår bäst av att alltid veta sanningen, alltid veta att jag alltid bara kommer ha mig själv att lita på. Jag är fri.

Jag har så otroligt många dåliga sidor, jag blir lätt irriterad, jag är otroligt känslig, jag blir galen på folk som velar, jag klarar inte av folk som klagar, jag blir galen på folk som försöker trycka ner människor, jag kan inte handskas med människor som har velat mig illa - jag vill deras bästa och det är det enda sättet att uppriktigt förlåta folk, MEN jag vill aldrig att den skall vara nära mig och mitt liv, jag är så rädd att bli sviken och jag tänker för mycket precis hela tiden. Jag klarar inte av kontrollfreaks, speciellt som vill kontrollera mig, blir förbannad(bra där louise) osv....Men jag tycker inte man ska tänka så mycket på sånt, jag gör det, och det är egentligen bara egoistiskt. Gör något med ditt liv istället, sysselsätt dig. Övergöd dina bra sidor istället, pusha andra och ta fram de bästa i folk och dig själv.

Jag överanalyserar allt. Jag övertänker allt. Ibland känns det som om jag inte finns, jag finns bara för att se allt, höra allt - för att sedan skrika, gråta och göra allt för att få folk att fatta att de är inlåsta i en bur som de byggt själva. Ingen förstår, ingen ser, ingen hör, ingen vill inse, ingen vågar, alla kollar hur alla andra gör, vågar. inte. ta.steget. Jag blir förbannad, vill bara kasta mig ut, kasta mig bort. Skriker till mig själv varför jag är så annorlunda alla andra, hur lätt det skulle vara att vara som alla andra, att inte bry som om precis allt, att göra som alla andra gör. Men jag vill leva i sanningen, hur ont den en gör och hur ensam jag än är.

"Based on a true story. After graduating from Emory University in 1990, top student and athlete Christopher McCandless abandoned his possessions, gave his entire $24,000 savings account to charity and hitchhiked to Alaska to live in the wilderness. Along the way, Christopher encounters a series of characters who shape his life."

Alltså, ibland undrar jag vad det är med mig. Jag hoppar omkring varje dag och är mobbad och taggar till livet. Jag är för överkänslig och om något är kul så är det SUPER kul och om något är dåligt, så struntar jag i det och tänker på det positiva istället. När jag mår dåligt så DÖR jag inombords, som tex idag då jag höjer volymen till högsta på köksradion, lägger mig på golvet på typ gammal pasta och skriker. Alltså, lilla gumman lilla(dalamå dialekt) TA'T LUNGT!!!!

För jag är sinnesjuk. MEN JAG FATTAR INTE ATT JAG KAN VARA SÅ TAGGAD PÅ LIVET ELLER PÅ MINSTA LILLA SAK? VAAA??? JAG FATTAR INTE :O Men ni............ LIVET ÄR KORT :D :D :D

 

Supergod middag hos min man fanny igår, proppade i oss glass och hallon, kollade på film... Drack 10 koppar te(ÄLSKAR te, bästa jag vet hehe. ååh FAN va intressant, berätta mer gumman :p) kom nyss hem. Måste sätta igång med en uppsats om konflikten israel-palestina jag MÅSTE ha MVG på. NU kör vi!

 

Stod i spöregnet och väntade minst 20 min på tåget, hade tunna tygskor och min lilla skinnjacka, såklart... Men iallafall, fan va skönt det var. Helt grått och tråkigt, men att känna regndropparna rinna ner för mitt ansikte medan jag lyssnade på för hög musik i hörlurarna och kände mig så jäkla fri, även fast jag gråter i min kudde om nätterna eller känner hur det sticker i mitt hjärta varje dag. Så är allt, så jävla bra. Jag lever, jag är fri, och jag gör vad tusan jag vill. Allt som sker nu gör mig bara starkare. Livet. Jag är kär i livet.

 

 

Enda lösnigen på allt är att resa, vara med olika typer av människor, lära sig av andra... alltid se alla som underbara personer, ALLA människor har något fint i sig. Det gäller bara att få fram det och få de att glänsa, inte klaga på deras problem, jag har minst 10000 problem, gud..hehe. Men jag erkänner det, accepterar det, och kör på.

 

Skillnaden på mig när jag var mindre är så otroligt stor men också precis likadan. När jag var mindre så var jag så otroligt orolig hela tiden, tänkte att ingen älskade mig. Hur mkt min familj än visade det eller mina vänner, så trodde jag alltid att jag var mycket sämre, och att jag inte var värt något. Jag drömde om att ingen ville ha mig, att jag var det sämsta. Men senare år har jag insett att allt handlar om hur man tänker själv och ser saker och ting. Det är jag själv som bestämmer om jag ska må bra eller inte. Jag kan inte lägga allt i alla andras händer hela tiden. Vi blir varken bättre eller sämre när vi blir gamla, men vi blir oss själva.

Jag kan bli så otroligt förbannad och upprörd när jag ser att folk ändrar sitt beteende eller stänger inne sin riktiga personlighet, stänger inne de själva för att de tänker att alla kommer döma en, BARA för att jag också varit där. Det gör man väl nu med, klart man tänker på vad andra tänker om en, det för jag för ofta. Men jag ändrar mig inte, jag låter ingen stjäla min energi, klart folk vill se en sjunka, människan är egoistisk. Men låt inte andra påverka dig negativt, livet är för kort det för det. Gå med folk som vill dig väl. Ge de allt du har och du kommer få tillbaka. Och jag förstår om många kanske tkr jag överdriver, men jag kokar inom mig, jag klarar inte av det. Jag önskar bara att alla var sig själva, jag önskar verkligen det.

 

Ett exempel när jag var liten var att jag alltid tänkte det bästa om allt, sen när någon var falsk eller felade, så var jag så otroligt långsint(värsta egenskapen hej här kommer jag), det var som om jag begravde mig för det alla andra gjorde fel. Mådde så otroligt dåligt, jag som älskat de allt jag kunde, så bara svek de mig. Jag kunde inte förstå andra, jag orkade verkligen inte att ju mer jag vat mig själv desto mer skitsnack blev det. Men jag tänkte inte alls på att jag kanske också svek, hur var jag mot andra? Jag tänkte BARA på alla andra, jag var ingen, jag syntes inte. men det var precis det jag gjorde, hela tiden, utan att jag ville det eller tänkte på det. Jag är likadan idag med att jag överanalyserar allt, övertänker och får så mycket skuld och mår så dåligt, innerst inne. Jag är överkänslig och har alltid varit, men skillnaden nu som gör att jag känner mig så lycklig och fri, att jag kan vara mig själv och att jag skiter fullkomligt i om folk hatar det - är att jag började få perspektiv på saker och ting. Jag började resa, började inse att bara man är ärlig mot sig själv så klarar man sig. Ni vet att jag kan skriva flera timmar till, men jag slutar här. Skriver för mig själv och för er som tycker att det hjälper, ni andra behöver verkligen inte läsa, kan bläddra ner eller gå ut från bloggen.

 

Ni har alltid ett eget, fritt val. Det har jag med. Och därför ska jag lära mig att inte sätta mig in i allas liv så otorligt mycket, visst en sak att jag tycker det är kul och att det är så mycket intressantare än mitt - men det bryter ner en om man bara tänker på allas liv och stänger ute sitt eget. Vems liv lever jag då? Folk kan klaga på mig, det gör inte mig något. Folk kan snacka skit om mig, det är deras ensak, folk kan ljuga för mig, visst. Det gör vi alla. Men det jag inte gör är att döma, jag kan skrika på folk, bråka med de, försöka diskutera med de, inte alls hålla med de - men jag dömer de fan inte.

 

 

Jag tänker och har alltid tänkt att jag står helt själv i världen, var jag än kollar mig om så känner jag mig helt själv. Letar efter någon som kan rädda mig från allt, flyga bort med mig och bara vara fri. Men det jag insett är att jag bara kan göra det - helt själv.

 

Kom ihåg. Ni kommer alltid vara ensamma. Ha aldrig förväntningar på folk,så som de inte kan ha om dig. Det viktigaste är att alltid känna sig fri. Ingen ska styra dig och du ska heller inte styra någon.

 

Även fast man kommer sakna skolan... Längtar ni inte efter studenten lite grann? Friheten. Jag är så kär. Kan inte sluta le.

Hellre fri i främmande land än slav hemma, och ni... Frihet är det enda som man inte kan äga om man inte är villig att ge den till andra. Det är förnuftets tecken! I'm free and I'm happy. Smile, be free, gör vad tusan ni vill, ångra er inte. För frihet är inget man får. Frihet är något man tar. ♥

 

Freedom is the oxygen of the soul. Free your soul, stay true and stay you. Love, cry and DARE!

Kom hem för 2 timmar sen från London! :)
Förlåt att jag inte skrev men det var så spontant och kort! Hemma nu igen som sagt, och resan bestod endast av promenader med Bella som blev flera timmar och flera mil, trots mörker och regn. Vi bestämde oss för att inte ta mer skit, och har lämnat några som vi älskade så mkt, bakom oss. När folk trampar på en, spottar på en, bygger upp saker för en som inte stämmer, så skiter jag lätt i de. Men när det varit jag och Bella så har man kämpat extra mycket, för att alla passade så jääävla bra ihop och hade så kul. Men när självupptagenhet, egoism och hat är det enda som finns kvar i er, då är det fan inte värt det.

Så vi lämnar det i det som var underbart!! Fina minnen ist för hat, för om folk bara vill ha det, så är det otroligt onödigt. Sånt vill ingen ha i livet, så nu gååår vi vidare alla människor! Livet är till för att njutas! Inte skapa massa problem eller att man ska jaga några som ändå skiter i en, då kan de dra till några de verkligen älskar! :D

Kort och gott, underbara London fick oss att förstå. Der gör fortfarande ont, men nu är det slut! Vilket känns så otroligt skönt. Juste ska visa massa shopping också sen från London :D Vi åt så god mat och alla är så underbara i London... Vill plugga där 6 mån efter Paris, gaah. Och åh, jag har kommit fram till att jag är kär i coola killar med skägg + snygg stil. När hände det? Får sluta dreggla, GET A JOB! Typ så. Äh, man suktar efter det man inte får, är inte hela livet uppbyggt så?.... Hehe. ÅÅÅH va jag är taggad på livet nu, let's goooooooooo fellas! :D

(Åh, den vise mannen Louise talar.. Nej men jag hoppas ni inte tänker"åh louise tror hon vet och kan allt", men om ni gör det så bryr jag mig inte ett skit, orkar inte analysera det faktiskt! Säger det till er som vill ha svar på detta. Ni andra kan gå ut från bloggen.)

En otroligt osäker Louise i 7:an, 14 år. Var  bästa vän med Paow sexan och sjuan, hon sa att hon var med mig för hon tyckte jag "var cool och hade snygga kläder",och ja.. det var väl så det var.. Ingen brydde sig om min personlighet eller vem jag var, ingen gillade MIG bara mitt smink,kläder, etc etc. Jag fick folk att "bli fjortisar"(vilket jag skäms över), speciellt Paow..Hängde BARA på grönalund och Elverket och sket i skolan för det mesta..... Det enda jag brydde mig om var att va ÖVERALLT och vara populär, vara snyggast, ha flest kläder, ha fjällräven och allt det där.. Jag  kände i princip "alla", men jag kände mig aldrig ensamare än jag gjorde under denna period.

Bytte skola i 8;an där jag insåg att folk gillade mig för min personlighet. Men var ändå otroligt intresserad av yta, som kanske syns på bilden.. Var alltid brun, hade långt och plattad hår. Ville synas, som alla andra..(Bilden är från första dagen i 9;an dock)

 

Fått frågor om hur jag var och hur man ska göra för att inte tänka på vad andra tycker etc.

Jag kommer inte skriva hur viktigt det är att vara sig själv, att man ska skita i vad andra tycker eller gå igenom alla faser jag varit i mitt liv, för det kommer ni ändå att glömma såfort ni stängt ner min blogg. Ni kommer tycka " åh, va bra skrivet", men ni kommer knappast ta åt er. Därför säger jag det jag vill få fram såhär istället: Under hela ditt liv kommer du att förändras, och det i och med att du träffar nya människor, byter skola/klass, möter nya människor, reser, det händer något med din familj/släkt, erfarenheter, sinnesintryck etc... Alla människor går igenom olika faser, vissa är bara kvar längre i de än andra. Vissa stannar kvar, vissa går vidare. Vissa får positiv respons på sin personlighet, vissa får kämpa vidare och andra låter sig tryckas ner.

 

 

Ni kommer alltid, dagligen att mötas av påhopp, folk som är avundsjuka - inte för det ni har materiellt, utan för att ni vågar vara er själva, er riktiga personlighet. Och det är det ENDA och VIKTIGASTE vapnet ni någonsin kommer att ha. Som ALLTID kommer att vara med er, var ni än går och hur länge ni än lever. Din personlighet kommer att ändras, likaså ditt liv. Så bara du fortsätter ha kvar frihets och kärlekskänslan, att du är fri att göra precis VAD SOM HELST. Att det är DU SJÄLV SOM STYR DITT LIV, ingen annan. Att du respekterar och accepterar folk som inte tycker som du eller är som du.

 

Ni som frågat mig om jag alltid haft så bra självförtroende, om jag alltid varit så glad, om jag alltid varit så lycklig. Och för det första så måste jag säga till alla er.... Ingen har ett självförtroende som är på topp, ingen är alltid glad, och ingen är alltid lycklig. Jag är, precis som er, individer som kämpar för att få kärlek, åtminstonde av någon. Jag tvivlar och jag är osäker, jag kan skrika inombords för jag känner mig så ensam ibland, att det känns som verkligen ingen, ingen vill än väl. Även om visst, kolla louise har många kompisar hon ser ju alltid glad ut, hon är social, hon skiter i vad folk tycker... Men betyder det att jag inte har känslor? Att jag inte kan känna mig som världens sämsta person? I och med att jag byggt upp allt det som jag älskar i mitt liv, så har det bidragit till att jag struntat i mig själv. Jag är så otroligt känslosam mot folk jag älskar, och jag börjar älska människor så otroligt lätt. Det är min stora fasa. Jag kan ligga och gråta eller krama ihjäl min kudde för att det känns som jag alltid, alltid älskar människor så mycket mer än de älskar mig. Jag vill gå under jorden när människor inte förstår det, och jag vet, jag vet att det mest är mitt fel, för jag flyr från allt för jag är så rädd att fastna ordentligt och att folk ska sedan skita i mig. Det är därför jag har så otroligt svårt att se mig själv bästa vän med folk som jag... inte alls har samma vänskap med som tex Fanny, Bella och Anna. För dessa människor känner mig på ett så djupt plan så jag inte vet hur någon ska kunna lära känna mig så bra.

Jag har varit så otroligt osäker, men jag har aldrig låtit någon ändra mitt sätt att vara eller min personlighet, den genomgår varenda fas och period jag är i. Och det är det viktigaste. Jag kan inte säga det bättre. Kämpa på, kämpa på, kämpa på. Tänk inte att "som det är precis idag, kommer det vara resten av mitt liv". Ni förståååår inte hur mycket allt ändras, hur lätt folk glömmer, hur snabbt folk kan förändras, hur snabbt folk kan skita i dig och byta ut dig, hur snabbt allt sker. Men när man är ung, så betyder varje dag, varje timme, varje minut och varje sekund allt för en. Framtiden är som bortblåst och det realistiska finns inte ens med. Men ju äldre ni blir, ju äldre ni blir, ju mer kommer ni inse hur vackert livet är, hur vi alla utvecklas tillsammans.

 

 

Men det största som har förändrat mig, som har pushat mig, som har fått mig att förstå, som har gång på gång visat för mig att man inte ska ändra sig för andra vill det,som jag hör varje dag - det är alla olika platser, länder, städer, när jag bott hos mamma 2 veckor, när jag sedan bor hos pappa 2 veckor, när jag haft olika familjer både på pappas och mammas sida, då jag haft olika syskon, då jag flyttat jag vet inte hur många ggr, bytt skolor, då jag rest till Kina, Afrika, Jordanien, runt i Europa och mött underbara människor. Jag har tvingats att anpassa mig så otroligt mycket i mitt liv. Jag har alltid haft 2 familjer, 2 olika släkter, jag har alltid haft bästa kompisar i skolan, och utanför skolan. Jag har alltid, alltid flera olika utgångar och olika personer. Detta har på riktigt fått mig att stanna kvar och klamra mig fast, att vara den jag är. Och det kommer jag vara, ända fram tills jag dör! AMEN!! HAHA :D

 

En annan person som lider av samma problem som jag. Alltså övermycket energi, bryr sig inte ett skit vad andra tycker och är otroligt jobbig, krävande och precis allt som jag är(vi kompletterar varandra alltså väldigt bra) är Fanny, min mongounge. Vi kommer alltid känna oss utstötta ur samhället, alltid ha många tjejer som HATAR oss, få bitchblickar, höra skitsnack om oss. Men det är rätt kul när man inte bryr sig :D  Dock kommer vi inte ha ett liv och sluta upp med 72 katter ist för en man, men äh, det löser vi sen.

There is no life I know to compare with pure imagination. Living there, you’ll be free if you truly wish to be. If you want to view paradise, simply look around and view it ♥

Även fast vi går i samma klass, är varje dag efter skolan, ringer varandra såfort vi inte är med varandra så får vi aldrig nog på varandra(inte jag iaf, hehehehhe). Det är sjukt när man väl inser det själv. Som vi gång på gång säger till varandra - "fan va sjuka vi är? vad fan är det med oss? gråter av lycka för vi ses igen, från att ha varit borta i vad...? 1 timme från varandra?" men ingen kan kontrollera det(fan alltså, höhö).. Och det blir bara större och större för varje dag. Nu ligger du bredvid mig och sover och jag vill bara hoppa ner och krama dig, hålla om dig, säga att du är värd de bästa personerna och det bästa i livet, min lilla gris!!!

Även fast 90% av våran vänskap har bestått att vi gråtit i varandras famnar, kännt oss svikna eller bara skrikit av ilska, så är det JUST DET som byggt upp att vi ler och är lyckliga över minsta sak. Vi har varandra och vi kämpar tsm, mår den andra bra, mår den ena bra.  Vi har flytt och vi har haft skuld, vi har gråtit och vi har velat gå under - men vi har alltid, alltid kännt precis likadant. Och det har jag aldrig gjort med någon människa i hela mitt liv. Jag trodde aldrig att vi skulle vara så lika, men på insidan, på bristerna, på djupet - så fann vi varandra.